Det underjordiska Sverige
Den branta asfaltvägen leder neråt. Fjolårslöv
och rostigt skrot kantar vår väg, och solen är på
väg att gå ned bakom berget. Ett rådjur studsar
upp från ett buskage, stirrar ett par sekunder, och försvinner
sedan in i den glesa lövskogen. Ett fräsande ljud hörs
från den stora industrianläggningen på andra sidan
järnvägen, och en eldsflamma reser sig från en av
de höga skorstenarna.
Så är vi framme vid den tunga porten som leder in i bergrummet.
Med ett gnisslande ljud glider dörren upp, ett rostigt hänglås
hänger på trekvart, och spärrar inte vår väg.
Ett sista samtal hem, och sedan ett kompakt mörker.
Värmen slår emot oss inifrån den fuktiga svarta
tunneln, och vägen ner är bred nog att rymma en lastbil.
I pannlampornas sken skymtas de skrovliga väggarna, men den
dimmigt höga luftfuktigheten gör det svårt att se
särskilt många meter. Leran under fötterna gör
det svårt att gå. Vägen fortsätter ner i urberget
med ett par skarpa svängar, och efter en stund blir luften
torrare och behagligare att andas.
En blank reflektion avslöjar tillslut att vi närmar oss
det första delmålet. Vi stannar där tunneln delar
sig i två grenar, framför oss ligger de underjordiska
kanalerna som vi letat efter. Vattendroppar krossas som små
glasbitar mot den spegelblanka vattenytan och tystnaden är
så kompakt att hjärnan inbillar sig ljud av avlägsna
viskande människoröster.
Packningen sätts ner på marken och gummibåtarna
som ska transportera oss längre in i mörkret sjösätts
i det svarta men välkomnande vattnet. Varje rörelse ger
märkliga ekon genom de långa tunnlarna, och en stilla
rök stiger upp från de blöta kläderna. Pannlampan
fladdrar till, och den krusade vattenytan ger en vacker reflektion
över hela bergväggen.
Det finns ingen anledning att tveka över hur upptäcktsfärden
skall fortsättas. Vi väljer det stilla mörka havet.
Och för varje årtag känns civilisationen mer och
mer avlägsen.
|