The Evil Mill
På en resa genom Småland och Blekinge dök vi
på denna övergivna kvarn, belägen långt
bortom all form av motorväg och genomfartsled. Jag hade tidigare
sett ett par exteriörbilder på nätet från
denna plats, men hade inte lyckats lista ut den exakta positionen.
Men plötsligt dök ytterligare en pusselbit upp, och
en strålande vårkväll rullade bilen fram över
de slingriga grusvägarna på väg mot den övergivna
kvarnen. En väldigt vacker byggnad, tvärt uppdelad i
två olika stilar. En faluröd del av trä, och som
kontrast till detta en modernare del i tegel som känns strikt
50-tal.
Väl innanför dörrarna möttes vi av ett uråldrigt
landskap av trä, som kändes oerhört musealt. Gamla
verktyg av slitet trä som skulle passa på hembygdsgården,
och rostiga grova kättingar tungt sovande på golvet
sedan många år tillbaka. De breda golvplankorna knarrade
och krasade oroväckande under fötterna, och det var
inte utan viss nervositet som man utforskade kvarnens öde
ytor. De grova golven hade visserligen en beläggning av fint
vitt damm, men lokalerna kändes ändå märkligt
välstädade och rena i all sin ålderdom. Utanför
fönstren hördes bruset från det forsande vattendraget,
och 1800-tals känslan var påtagligare än någonsin.
Så plötsligt skymtas något annorlunda inne i
ett av rummen några våningar upp.
Brunt nopprigt typ,
lejongul heltäckningsmatta, ljusblå solkiga madrasser.
Vad är nu detta?
På väggen möter jag Dee Sniders uppjagade blick,
jag ser solblekta gitarrer och pudelfrisyrer. Året är
1986, och i ett hörn är de stenhårda grabbarna
i Wasp i full färd med att klä den sågtandade
julgranen med blodiga köttstycken. Från urgammal kvarnmiljö
till en bortglömd och övergiven ungdomsgård på
tre sekunder. En helt fantastisk och orörd tidskapsel från
det alltid så fascinerande 80-talet. Den lågt stående
solen silar dammet genom sina strålar, och en cyanfärgad
stentvättad Magnus Uggla tar på sig sina solglasögon.
”Stick härifrån- detta är vårat nu”
lyder texten på väggen, och det är uppenbart att
dom menar allvar. Alvedon och mellanölsburkar. Michael Jacksons
svarta ögon lyser i mörkret från en sedan länge
nerriven plansch.
Nostalgin är total.
Men seriöst, vem kommer att bevara allt detta?
Kvarnhjul och mjölsäckar i all ära, men riskerar
vi inte att skapa ett svart hål i vår historia?
Allt skall städas bort och rensas upp, och de ideella krafterna
räcker endast till att omfamna det folkkära 1800-talet.
När människan om tvåhundra år in i framtiden
skall summera det sena 1900-talet, hur kommer de då att
tänka? Jag kan garantera att de i ren ångest kommer
att skrika ut sin förtvivlan över att vi slängde
våra vardagsföremål och sanerade bort vår
graffiti.
För den nyfascistiska homestyling-epoken har inget till övers
för dammiga planscher och kladd. Endast de utvalda designklassiker
som visas i de glänsande inredningstidningarna är värda
att sparas, och medan Aftonbladet slänger mer bensin på
elden arrangerar vi neurotiskt soffbordets skål med citroner
i vår strävan efter perfektion. Innehållslös
och isande kall perfektion.
|