En vacker oas av arsenik och krom
Mitt i det lilla samhället finns en ostädad förgiftad
bakgård omgärdad av höga staket. Utåt sett
en grå fasad av betong som möter sprucken asfalt. Och
bakom kulisserna, en frodig trädgård av äppelträd
och lönnar som omfamnar den övergivna fabriken. En oas
på en förorenad tomtmark, alldeles nära det stora
vattendraget som sakta rinner genom bygden.
Konkursen var ett faktum 1967, och verksamheten hade som mest
150 anställda.
Då hade skärpta miljökrav satt käppar i hjulet.
Det var inte längre acceptabelt att låta klorerade
lösningsmedel rinna utmed de uthuggna rännorna i betonggolvet,
rakt ner i vattnet.
Men rent miljömässigt var det redan för sent. Den
södra delen av fabriken är hårt förorenad
av krom och arsenik, och under den norra delen (som av arbetarna
kallades "gaskammaren") vilar lömskt trikloretylen.
Jag har flera gånger åkt förbi fabriksområdet,
men alltid underskattat platsens estetiska värden. Men eftersom
pälsfabrikens framtid nu håller på att planeras
av stat och kommun, och har uppgraderats på listan över
förorenade områden, kände jag att det var hög
tid att dokumentera det som fanns kvar innanför murarna.
En vacker sensommardag klev jag in, och hittade trots all förstörelse
en hel del fina detaljer. Speciellt den gröna heltäckningsmattan
modell minigolfbana som likt ett böljande hav täckte
de långa korridorerna utmed de tomma kontorsbåsen.
Och utanför väggarna pågick stadens vardagsliv
precis som alla andra dagar. Visst, inte mycket påminner
om den verksamhet som en gång bedrivits där, men jag
uppskattade verkligen känslan av att utforska de nedgångna
lokalerna allt medan solen lekte med den täta lönnskogen
utanför.
Ett par veckor efter mitt besök härjade en intensiv
brand i kontorsdelen, och två personer fick föras till
sjukhus med lättare rökskador...
|