På besök i Sveriges vackraste omklädningsrum

Allt medan molnen växte sig tyngre och svartare promenerade jag utmed vattnet, på väg mot ett av höstens stora mål. Den gamla spånplattefabriken som stått övergiven sedan 1969. Bortglömd järnvägsräls följde mig utmed den asfalterade vägen, och trots den tidiga söndagsmorgonen var det full aktivitet i de små industrier jag passerade utmed min väg. Onödigt mycket aktivitet kändes det som… Väl framme vid fabriksområdet möttes jag av ett högt staket, och runt den närliggande oljedepån kantades min väg av vakade kameror som skydd mot sabotage. Jag brukar inte ha som vana att förhandsboka arrangerade studiebesök vid mina utflykter, och så heller inte denna dag – även om tanken nu slog mig att detta kanske ändå hade varit att föredra… Sällan hade jag känt mig så övervakad, men den långa resan hit tillät ingen misslyckad fotoutflykt. Att simma ut i vattnet för att komma runt staketet kändes inte som något lockande alternativ, men turligt nog uppenbarade det sig ett kryphål under staketet och fem minuter senare stod jag äntligen inne i en av fabrikens stora betongsalar.

40 år av förfall har på denna plats skapat ett nästan unikt landskap av träd gräs och tegelstenar, som tillsammans i långsam takt kryper över det övergivna landskapet. En isolerad ö av anarki, inklämd mellan lagerbyggnader och ett modernt designat värmekraftverk. En plats där man från hög höjd se ut över fabrikens tak, och inse att vegetationen där uppe bland takfönstren är precis lika frodig som nere på marken.
Alla maskiner i anläggningen har för länge sedan monterats bort, och kvar finns endast vidsträckta rum av betong och stål. Höga fönster av glasbetong, nedfallen förmultnad isolering. Som ett urblekt Tjernobylliknande landskap i grått och brunt. Och som kontrast till detta, ett par fantastiska omklädningsrum som likt ett fyrverkeri lyser upp anläggningen i röda och turkos färger. Ett stycke hemligt och bortglömt 60-tal som bevarats av naturen.

Dessvärre fick jag vandra omkring i ett iskallt snöblandat stormoväder, och trots en intressant dag i denna moderna ruin fick jag nöja mig med ganska mediokra foton i en allt mer fuktskadad kamera. Mörkret sänkte sig tidigt över ruinen, och stormen slet i rostiga takplåtar.
Jag lyckades tyvärr inte ta några bra exteriörbilder av fabriken, vilket känns surt…

Alla tecken tyder på att denna skapelse kommer att vara jämnad med marken inom en snar framtid, så något återbesök lär nog inte vara aktuellt för min del.