Underjordiska bergrum

Fotograferat 2008


 


Det underjordiska Sverige



Den branta asfaltvägen leder neråt. Fjolårslöv och rostigt skrot kantar vår väg, och solen är på väg att gå ned bakom berget. Ett rådjur studsar upp från ett buskage, stirrar ett par sekunder, och försvinner sedan in i den glesa lövskogen. Ett fräsande ljud hörs från den stora industrianläggningen på andra sidan järnvägen, och en eldsflamma reser sig från en av de höga skorstenarna.
Så är vi framme vid den tunga porten som leder in i bergrummet. Med ett gnisslande ljud glider dörren upp, ett rostigt hänglås hänger på trekvart, och spärrar inte vår väg. Ett sista samtal hem, och sedan ett kompakt mörker.

Värmen slår emot oss inifrån den fuktiga svarta tunneln, och vägen ner är bred nog att rymma en lastbil. I pannlampornas sken skymtas de skrovliga väggarna, men den dimmigt höga luftfuktigheten gör det svårt att se särskilt många meter. Leran under fötterna gör det svårt att gå. Vägen fortsätter ner i urberget med ett par skarpa svängar, och efter en stund blir luften torrare och behagligare att andas.
En blank reflektion avslöjar tillslut att vi närmar oss det första delmålet. Vi stannar där tunneln delar sig i två grenar, framför oss ligger de underjordiska kanalerna som vi letat efter. Vattendroppar krossas som små glasbitar mot den spegelblanka vattenytan och tystnaden är så kompakt att hjärnan inbillar sig ljud av avlägsna viskande människoröster.

Packningen sätts ner på marken och gummibåtarna som ska transportera oss längre in i mörkret sjösätts i det svarta men välkomnande vattnet. Varje rörelse ger märkliga ekon genom de långa tunnlarna, och en stilla rök stiger upp från de blöta kläderna. Pannlampan fladdrar till, och den krusade vattenytan ger en vacker reflektion över hela bergväggen.

Det finns ingen anledning att tveka över hur upptäcktsfärden skall fortsättas. Vi väljer det stilla mörka havet. Och för varje årtag känns civilisationen mer och mer avlägsen.