Silent Shout

Efter en lång resa ser vi äntligen det stora övergivna sinnessjukhuset torna upp sig i skuggan av det skogsbeklädda berget. Grannarna rör sig nervöst bakom gardinerna, och efter att ha lastat ut packningen från bilen beslutar vi oss för att ta den långa vägen in. Vi rundar sjukhusområdet via en mindre grusväg, och följer en taggbuskbeklädd ravinfåra ett hundratal meter in i skogen. Väl utom synhåll klättar vi upp mot den mest insynsskyddade byggnaden, ett ljusgrönt 100 år gammalt trevåningshus med rejäla galler för alla fönster. Vi har nått fram till "Stormen" där de svåraste patienterna vårdades.

Gamla gatlyktor kantar en igenväxt promenadväg genom den gamla parken, och svalorna flyger in och ut genom ett par sönderslagna takfönster. Dörrar och fönster på den nedersta våningen har spikats igen med kraftigt virke, och utanför ena långsidan ligger skeletten av ett par vitmålade sjukhussängar. En bil kör i hög hastighet förbi på vägen vi nyss gått på, och en stor hund skäller ilsket i närheten. Vi känner vaksamma blickar runt omkring oss, men når tillslut fram till det källarfönster som ska bli vår inträdesbiljett. Vi krånglar oss in genom den lilla luckan i väggen, och kan sedan i lugn och ro spendera resten av dagen i tre av områdets gigantiska öde byggnader. Och aldrig för har vi sett så många rullstolar, kanyler och hydroterapi-badkar samlade på en och samma plats. Nutidsarkeologi sin råaste form.

Och allt medan våra fotsteg ekar i korridorerna faller ett stillsamt snöfall av pastellfärgade färgflagor ned mot golvet, och bäddar in den mörka historien i en vackert skimrande tvångströja av damm.