Och ute sken solen. Det var en sån där dag som aldrig skulle komma tillbaka.
Den fasta paviljongen vid Säters Mentalsjukhus invigdes
den 29 maj 1912. En kraftfull byggnad, med en rastgård
på baksidan omgärdad av höga murar. Små
celler målade i chockerande starka kulörer, rosa
orange och neon. Vid öppnandet fanns 27 vårdplatser
i byggnaden, och gemensamt för alla patienter som spärrades
in här var att de ansågs extremt svårskötta.
Många hade också ett kriminellt förflutet.
En av de mest kända patienterna var Svartenbrandt,
som under flera år vårdades i dessa korridorer.
Paviljongen stängdes 1989, och har stått öde
sedan dess.
Många har under de senaste åren krävt en
omedelbar rivning av byggnaden, inte minst på grund
av den aktivitet som pågått i korridorerna.
Journalister på den lokala morgontidningen har på
ett nästan hysteriskt sätt förfasat sig över
platsen och dess besökare, och har i ett par artiklar
till och med överträffat kvällstidningarnas
skräpjournalistik när det gäller lögner
överdrifter och okunnighet…
Sommaren 2006, endast ett par veckor efter mitt besök,
murades dörrarna igen och den fasta paviljongen står
nu återigen isolerad från omvärlden.
Ett år senare besökte jag platsen ännu en
gång. Gick ett varv runt huset, tog några exteriörbilder,
och kollade läget på det sevärda muséet
som finns på området.
Hmm...
Kanske får man anledning att återvända
med kameran igen. Saknar verkligen det där badkaret...
Jodå, sommaren 2009 klev jag av tåget på
Säters station för att hälsa på inne
i mentalsjukhuset ännu en gång. Dagen innan hade
jag på egen hand genomfört en misslyckad bergrumsjakt
i de regntunga dalaskogarna, så denna dag fanns det
minsann inga utrymmen för några misslyckanden.
Turligt nog visade det sig att mitt ruinsällskap denna
dag var rikgtig vassa på klättring, så
efter ett par uppfinningsrika försök kunde vi
tillslut landa säkert på andra sidan av den höga
rastmuren som skiljer sjukhusområdet från omvärlden.
Inne i byggnaden var allt sig likt, förutom att förfallet
såklart fortsatt i ett högt tempo. Men tack vare
att byggnadens normala ingångar som sagt är plomberade
så hade den mänskliga förstörelsen
inte satt så många spår som jag hade fruktat.
Ett sinnessjukhus av episka mått, och jag är
tacksam över att äntligen ha fått chansen
att utforska denna plats igen.
|